Titta i början av vilket stycke som helst i en tryckt bok, så ser du ett litet tomrum: indraget. Det ser ut som ingenting, och det är ungefär vad det är. Det är platsen där ett tecken brukade stå.
Tecknet är stycketecknet, ¶, den omvända och dubblerade bokstaven som ordbehandlare fortfarande visar när man ber dem visa dolda tecken. Under en lång del av skrivandets historia var det inte dolt alls. Det stod i början av en ny tanke, ofta målat i rött, och talade om för läsaren att ett resonemang hade tagit slut och ett annat hade börjat.
En bokstav som blev ett tecken
Stycketecknet började som en bokstav. Skrivare som skrev på latin markerade ett nytt avsnitt, ett capitulum, med ett C, och under århundradena fick C:et ett lodrätt streck, sedan ett till, och bågen fylldes i, tills det inte längre liknade en bokstav utan snarare en liten svart flagga.1 Ofta lades det till efter att texten hade skrivits, av en annan person med ett annat bläck: rubriceraren, vars uppgift var att tillföra det röda.
Det var där arbetsfördelningen började ställa till problem. Skrivaren lämnade ett utrymme i början av varje avsnitt för rubriceraren att fylla. När tryckkonsten kom behöll tryckarna vanan: de satte den svarta texten och lämnade utrymmet åt en hand som senare skulle lägga till de röda tecknen. Och händerna kom allt oftare inte.2 Böckerna gavs ut med tomma luckor. Läsarna vande sig vid luckorna. Till slut blev luckan själva tecknet.
Indraget som spöke
Jag tycker att det här är en av de mest gripande berättelserna i sidans historia. Varje indraget stycke du någonsin har läst bär på en liten frånvaro i början, konturen av ett rött tecken som ingen målade dit. I femhundra år har vi läst stycketecknets spöke och kallat det tomrum.
På de här sidorna får det röda komma tillbaka en smula. Varje stycke i en essä har sitt nummer i marginalen, satt med det andra bläcket, och de första orden i varje essä trycks i rött, så som en rubricerare skulle ha markerat var en text börjar. Det är inte nostalgi. Ett nummer är användbart: det gör att en läsare kan peka ut exakt den plats där hon inte håller med mig. Det, misstänker jag, var alltid meningen med de röda tecknen.
Notiser
-
Namnet har en lång egen historia genom franskan och engelskan, via det grekiska ordet paragraphos, ett tecken i marginalen. När det nådde engelskan hade det bland annat blivit ”pylcrafte”. Stavningen var mindre regelstyrd på den tiden.
-
Ekonomin var enkel. Den svarta texten kunde tryckas hundratals gånger på en timme; de röda tecknen måste målas dit ett i taget. Det ena var billigt och det andra inte, och det billiga vann.
|