Om att svara sent på brev

1En läsare skrev till mig i mars om essän om färjan. Hon hade vuxit upp på den bortre stranden och mindes signalhornet annorlunda: två korta tutningar, sa hon, inte en lång, och bara i dimma. Det var ett omsorgsfullt och generöst brev, tre sidor långt, ett sådant som tar en hel kväll att skriva. Jag svarade på det förra veckan. Nu är det juli.

2Jag vill be henne om ursäkt här, offentligt, eftersom hon förtjänade ett snabbare svar. Jag vill också säga varför jag inte är säker på att hon förtjänade ett snabbare svar.

Tempot i det hela

3De flesta meddelanden kommer numera med en förväntan om att få svar på den tid det tog att skicka dem. Ett brev som hennes ber om något annat. Det skrevs långsamt, med avsikt, och långsamheten var en del av det det sade: Jag har tänkt på det här, och jag vill att du också ska tänka på det. Ett svar skrivet samma kväll hade varit artigt. Det hade också varit ett slags avvisande, ett sätt att avsluta saken snarare än att ta sig an den.

4Så jag tog mig an den. Jag återvände till färjan. Jag frågade däcksmanen om dimsignaler, och han såg på mig som om jag hade frågat om båtar flyter, och berättade sedan utförligt att hon hade rätt.¹1Två korta signaler i dimma, en lång när man ger sig av i klart väder. Essän har rättats, med en not. Rättelser är de mest användbara brev jag får, och dem besvarar jag snabbast. Jag frågade två av de äldre simmarna, som var oense både med varandra och med henne. Jag läste hamnreglementet, som inte avgör någonting och är mycket långt. När jag skrev tillbaka hade jag ett bättre svar än det jag skulle ha skickat i mars, och tre nya frågor att lägga till i slutet.

En liten regel

5Jag vill inte göra en dygd av min egen oreda. Vissa brev behöver besvaras genast, och även där har jag brustit. Men jag har börjat hålla mig till en regel, lånad av en vän som har bokhandel: svara snabbt på ett snabbt meddelande och långsamt på ett långsamt brev, och aldrig tvärtom.

6Hon skrev tillbaka att mitt svar hade kommit fram på årets första varma morgon. Hon sa att det var värt väntan. Jag misstänker att hon ville vara vänlig. Jag sparar brevet ändå.

Notiser

1. Två korta signaler i dimma, en lång när man ger sig av i klart väder. Essän har rättats, med en not. Rättelser är de mest användbara brev jag får, och dem besvarar jag snabbast. ↩